Just nu befinner jag mig i ”ubåtsläge” sedan i måndags i och med jobbet att utvärdera hur portföljerna faktiskt gick 2019. Dock noterade jag precis att alla våra tre modellportföljer – Nybörjarportföljen, Globala Barnportföljen och RikaTillsammans-portföljen – är topprankade på Shareville hos Nordnet (annonslänk). Shareville är en fantastisk tjänst på det sättet att man kan visa sin portfölj helt och hållet transparent så när som på pengasumman, man kan följa andras portföljer och jämföra sig.

Shareville har idag över 200 000 medlemmar och över 46 000 miljoner kronor investerade. Det är ganska mycket pengar. Idag är en av första gångerna jag noterade att alla tre portföljerna har fått 3 stjärnor. Det innebär att de ligger inom topp-10-procent av alla portföljer. Någon av portföljerna ligger nästan alltid i topp, men det är första gången jag noterar att alla tre hade tre stjärnor. Jättekul tycker jag.

Egentligen är det dock inget som förvånar mig. Tyvärr måste jag säga. Låt oss resonera tillsammans. Alla portföljerna består av indexfonder. En indexfond består som bekant av hela marknaden och alla aktier. Både de bra och de dåliga. Man gör inga försök på att förutsäga hur marknaden ska gå, vilka företag som ska gå bra eller dåligt imorgon, vilka branscher som ligger rätt i konjunkturen eller vilka fondförvaltare som är bra/dåliga och så vidare. Många tycker ju att det är ”stendumt” eftersom man urskillningslöst köper man allting. Eller, är det det?

Index funds eliminate the risks of individual stocks, market sectors, and manager selection. Only stock market risk remains.

John Bogle, grundaren till Vanguard, i boken ”The Little Book of Common Sense Investing”

Låt oss fortsätta. Eftersom alla investerare tillsammans är hela marknaden och vi tittar på ett genomsnitt så borde hälften av investerarna vara bättre än snittet och hälften vara sämre än snittet. Annars har vi inget genomsnitt. Det betyder ju att en investerare som investerar i en indexfond, som de facto är genomsnittet, borde ju aldrig kunna vara topp-10 %…

Förklaringen är tyvärr enkel. Jag önskar att jag kunde säga att förklaringen är att jag är briljant, smartare än alla andra och väljer ut sjukt grymma portföljer. Tyvärr kunde inget vara längre från sanningen. Förklaringen är snarare att vi småspararna är notoriskt dåliga investerare. De flesta av oss underpresterar över tid väldigt mot index. Forskningsföretaget Dalbar visar varje år att underprestationen kan vara uppemot 4-5 procentenheter per år.

Ett exempel är den genomsnittlige amerikanska småspararen som hade en årsmedelavkastning om 4.88 % över en 10 års period mot indexets 8.50 % (Dalbar, QAIB 2018). Ett annat exempel är att den genomsnittlige spararen hos Avanza har underpresterat 9 av de senaste 11 åren. Nedanstående bild är en förhandstitt från den kommande söndagens avsnitt.

På söndag kommer jag att visa hur mycket pengar det faktiskt rör sig om. Det är nämligen helt sjukt.

Sedan skulle jag dessutom kunnat vara schysstare och jämföra med ett annat index, t.ex. det icke-utdelande OMXS30-indexet och då skulle siffrorna se bättre ut. Jag har skrivit en hel del om trixandet med jämförelseindex i artikeln: ”Hur gick Stockholmsbörsen, portföljerna och LYSA 2029?”.

Svåraste insikten: acceptera sin medelmåttighet

Det är ingen konst att slå index enskilda år. Många av våra portföljer har slagit index de senaste 5 åren. Men saken är att jag vet att det handlar om tur och inte skicklighet. Det är inte en målsättning att slå index. Tvärtom är målsättningen att ligga så nära indexet som möjligt minus avgifter. För mig var det här ett brutal insikt runt 2010. Då hade jag sparat i mer än 10 år, jag hade lett en aktiesparklubb, förvaltat kompisars pengar och slagit index enskilda år. Men som helhet hade jag inte slagit index. ?‍♂️

Det var faktiskt en av anledningarna till att jag startade bloggen. Jag kände mig bränd på börsen, lämnade den för att söka andra typer av investeringar (gick än värre) för att sedan komma tillbaka med en ny strategi kring indexfonder och passivt sparande. Den här gången med insikten att jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Tvärtom är jag högst sannolikt sämre än den som jag gör affär med som sitter på andra och har totalt motsatt åsikt (om jag ska köpa måste ju någon annan sälja). Lite som min bror som spelar poker brukar säga: ”Vet du inte vem som är losern vid bordet så är det du…” ?

Därav ett av mina finansiella motton:

Ju fortare man inser att man faktiskt är en genomsnittlig och medelmåttig sparare som inte slår index över tid, desto mer pengar kommer man att tjäna.

Jag

Jag kommer att återkomma med en fördjupande artikel på ämnet under våren. För senaste igår hamnade jag i ett samtal med en vän som var: ”Men du som kan så mycket om sparande, varför investerar du inte i enskilda aktier?”. Det fungerar inte på det sättet. I alla fall inte om man ska vara realistisk och har en hyfsat realistisk sjukdoms- och självinsikt.

Utmaningen är att vi är uppvuxna med ”sanningen” om att den som gör mest, kan mest, engagerar sig mest och är mest ”på” är den som kommer att segra. När det gäller sparande är det precis tvärtom. Den som är mest passiv, engagerar sig minst, låter pengarna vara i fred och inte loggar in på sitt konto, det är den som kommer att tjäna mest pengar. Helt ointuitivt men det stöds av forskningen och t.ex. en av världens bästa investerare.

The active investors will have their returns diminished by a far greater percentage than will their inactive brethren. That means that the passive group – the ”know-nothings” – must win.

Warren Buffett, brev till aktieägarna i Berkshire Hathaway, 2007

Är det inte najs att vara en ”know-nothing” och ändå vara den som kommer att vinna? ??

Därför kan jag nästan lova att alla får en bättre avkastning

Det är därför jag tjatar på dig och andra läsare att spara i indexfonder. Inte för att du något enskilt år kommer vara bäst, men för att det ger dig bäst odds. Eftersom dessutom alla andra småsparare är så himla dåliga så kommer du med en ganska hög sannolikhet hamna bland de bästa. Något som Shareville visade idag och som är förutsägbart givet all forskning på ämnet. I princip alla som småsparare som slutar försöka överlista marknaden kommer att få en bättre avkastning med en billig, global och passivt förvaltad portfölj som ombalanseras årligen.

By periodically investing in an index fund, for example, the know-nothing investor can actually outperform most investment professionals. Paradoxically, when ’dumb’ money acknowledges its limitations, it ceases to be dumb.

Warren Buffett, 1993

Sammanfattningsvis är det således inget nytt under solen. Resultatet var väntat, det beror inte på skicklighet eller tur utan på odds som stöds av forskningen och andras underprestation. Därav att det är lite ledsamt. För att om vi är topp-10 % så måste det innebär att så många andra underpresterar mot index. Jag önskar ju verkligen att det fler skulle kunna göra rätt, få bättre avkastning, för många skulle behöva det långt mycket mer än jag och Caroline. Jag vet nämligen att många kämpar i sin ekonomi och 27 % av Sveriges befolkning inte har råd med en oförutsedd utgift om 5 000 kr enligt Svea Ekonomi. Särskilt frustrerande blir det när det är ”så lätt att göra rätt”.

De flesta av oss har ingen möjlighet att vara lika bra som en genomsnittlig person i en aktivitet som de har spenderat flera år på att träna sig i. Men vi kan utan problem vara lika bra som en genomsnittlig investerare på aktiemarknaden utan någon som helst träning eller erfarenhet.

Professor Jeremy Siegel, Wharton Business School

Avslutningsvis vill jag därför passa på och gratulera dig som har tagit steget och börjat investera i indexfonder, antingen via våra modellportföljer eller via en fondrobot som LYSA (annonslänk). Du har gett dig själv de bästa förutsättningarna och som du ser kommer du över tid ligga i toppen av dem som har bäst avkastning. Högst sannolikt kommer den också vara högre än om du hade gjort något annat.

Så grattis till dig som precis som jag ? indexfonder. Om du inte har firat, unna dig ett lite firande de kommande dagarna! ?
Jan Bolmeson
Uppdaterad: 2020-01-08

Relaterade artiklar

Om du gillade den här artikeln, då rekommenderar jag vidare läsning här:

Följ gärna våra portföljer på Shareville, det är kostnadsfritt:

• Nybörjarportföljen – en klassisk balanserade portfölj (annonslänk)
• Globala barnportföljen – en aggressiv portfölj (annonslänk)
• RikaTillsammans-portföljen – en portfölj som alltid ska gå plus (annonslänk)

Få våra bästa tips till din mejl

Varje månad skickar vi ut vårt kostnadsfria nyhetsbrev som innehåller tips, råd och inspiration för din privatekonomi. Du får dessutom en välkomstserie med bloggens bästa artiklar, vanligaste frågor med svar och konkreta tips när du fyller i formuläret nedan.

Jag har mer eller mindre jobbat konstant de senaste månaderna och konstaterat att jag behöver göra något helt annorlunda. Istället för att göra mer personlig utveckling, prata mer med min coach och träna på sådant jag redan kan har jag valt att göra något helt nytt. I dag har jag tillbringat hela dagen på tåget till Rättvik i Dalarna(?) för att gå utbildning. Det här var beskrivningen som jag fastnade för:

Stress, utbrändhet och relationsproblem beror oftast på att vi har glömt bort oss själva och lever för att vara duktiga, bli omtyckta och tillfredsställa andra människors behov. Att upptäcka och erkänna att vi alla bär på ilska och sorg är ett stort steg, eftersom vi vanligtvis förnekar dessa känslor. Vi tillbringar mycket av vår dyrbara tid i ett sorts känslolöshet, ett tillstånd av levande död som skyddar oss från smärta, men också hindrar oss från att känna glädjen av att leva i nuet. Vill vi behålla vår hälsa och må bra i våra liv, behöver vi välkomna alla våra känslor.

Jag kan nämligen verkligen känna igen mig i att ha glömt bort mig själv, vill bli omtyckt och tillfredsställa andras behov. Särskilt de senaste månaderna. Förhoppningsvis kommer jag ut på andra sidan som en gladare och mer harmonisk person. För den senaste tiden har varit ganska trist. Kanske vi till och med kan ta ett helt off-topic avsnitt på det här ämnet vid tillfälle.

Rent konkret kan innebär det att söndagens avsnitt kan bli något förskjutet. Jag hade en ambition om att bli klar med det innan, men ambitionen översteg helt enkelt kompetensen. Ryktet säger nämligen att man inte får ha varken mobil, telefon, padda eller liknande under kursdagarna. Läskigt och spännande. Även moderering och godkännande av kommentarer kan ta något längre tid.

Tack på förhand och ses på andra sidan!
Jan

PS. Sverige är verkligen fantastiskt vackert när man reser genom snöfyllda landskap rakt norrut från Skåne. DS.
PPS. Känns sjukt konstigt att publicera en sådanhär artikel som inte har med ekonomi överhuvudtaget att göra. DDS.

Man kan se på ekonomisk frihet på flera olika sätt. Den första definitionen som jag verkligen gillade hittade jag i boken ”Ett rikare liv (annonslänk)” som skrevs av Charlie Söderberg och Lennart Göthe innan jag lärde känna dem. De definierade ekonomisk frihet som:

Ekonomisk frihet inträffar när dina passiva inkomster är större än dina totala utgifter.

Eller i en mer matematisk form i kvoten:

• Ekonomisk frihet = passiva inkomster / totala utgifter

Det jag gillar med den här definitionen är att man mer eller mindre kan mäta det över tid och se om man är på rätt väg eller inte. Kvoten kan nämligen gå från 0 till 1 som är ekonomisk frihet, men därefter även fortsätta. Det betyder att ekonomisk frihet i den här formen inte är något som är statiskt utan faktiskt kan förändras. Det får dessutom ytterligare ett par intressanta följdverkningar:

• Det spelar ingen roll hur många miljoner du har på banken, i ditt hus eller i eget kapital
• Det handlar således mer om flödet av pengarna än summan
• En läkarstudent har i verkligheten lättare att bli ekonomiskt fri än en läkare
• Man kan bli ekonomiskt fri och sedan bli ofri igen
• Man kan jobba med att optimera både de totala utgifterna och de passiva inkomsterna

Det finns säkert fler slutsatser man kan dra, men dessa är de största som dyker upp spontant för mig. Min motivering till att studenten har lättare att bli ekonomiskt fri än läkaren bygger jag på antagandet om den ekonomiska varianten av Parkinsons lag:

Våra utgifter tenderar att växa i exakt samma takt som våra inkomster.

Eftersom en student har lägre inkomster så har man också lägre utgifter. Ju lägre utgifter man har, desto lättare är det ju att bli ekonomiskt fri…

Ekonomisk frihet = sluta jobba. Eller?

Jag tror att misstaget som de flesta gör när det gäller ekonomisk frihet är att de ser det som en slutpunkt. Det vill säga ”om/när jag blir ekonomiskt fri” då ska jag sluta jobba. Jag får ofta frågan om mitt mål är att jag ska sluta jobba. Mitt svar är alltid ”nej”. Jag har ingen ambition att sluta jobba, för att jag verkligen älskar det som jag gör – den absoluta majoriteten av tiden i alla fall. Jag gillar att blogga, jag gillar mitt engagemang kring hållbart sparande och jag gillar att föreläsa. Varför skulle man vilja sluta göra något man älskar? Tänk om ”sluta jobba” snarare är feedback på något annat.

För mig handlade ekonomisk frihet om, förutom rädslan som jag tar upp i videon, framförallt om möjligheten att få välja. Möjligheten att få välja:

• Vad jag/vi gör
• Vem jag/vi gör det med
• Hur jag/vi gör
• När jag/vi gör det
• Varifrån gör jag/vi det
• Vems villkor gör ja/vi det
• etc

Ovan handlar inte bara om jobbet även om det många gånger är det första som dyker upp. Men det skulle kunna handla om tid tillsammans med vänner, familj eller något helt annat. Min upplevelse är att för många är själva upplevelsen av frihet viktigt. Många gånger har vi betydligt mindre problem att göra saker om vi får välja dem själva gentemot om någon annan tvingar oss göra dem. Väljer vi själva så finns det ju ingen anledning att sluta. En kvinna på en föreläsning kom fram till mig och sa vid ett tillfälle:

Jan, det handlar inte om att gå pension. Det handlar om att gå i passion.

Jag älskade det. För mig är det spot-on. Tänk om livet handlade mer om glädje, passion, närvaro, förverkligande, skapande och en mängd andra saker än bara att springa fort.

Misstaget jag tror att de flesta gör

När jag pratade med en kompis som är ekonomiskt fri, om det här, så gjorde han dessutom ett lite kontroversiellt påstående:

De flesta som vill bli ekonomiskt fria för att sluta jobba, de kommer aldrig att lyckas. För så fort de kan börja sluta, så kommer det att sluta, vilket i sin tur gör att de aldrig kommer att lyckas.

Det är också ett påstående som i alla fall jag har behövt låta sjunka in. Det som har gjort mig ekonomiskt fri till stora delar är en kombination av två drivkrafter:

• Rädslan för att saker kan gå åt helvete och jag behöver ha en plan
• Min längtan efter frihet att få välja och bestämma själv (jag älskade Braveheart som 14 åring)

När jag pratat med min coach om det här under ett antal sessioner så har jag insett att ekonomisk frihet är ett ganska logiskt resultat av dessa drivkrafter. Rädslan har t.ex. gjort att jag alltid har haft flera projekt i gång samtidigt. För, tänk om jobbet skiter sig, då står jag där utan ett jobb och inkomst, då är det ju mycket smartare att ha inkomster från flera källor än att bara en. En bra drivkraft att komma igång.

Problemet med att ha rädsla som drivkraft däremot är att så fort ”hotet” försvinner så försvinner även energin i det som man gör. Varför ska man fortsätta engagera sig om man nu har blivit av med det som man är rädd för? Det är här jag har haft turen att samtidigt har ett långsiktigt driv kring att vilja bestämma själv och ha min frihet. Tillsammans upplever jag fortfarande att dessa två drivkrafterna växelverkar. När vi köpte hus förra året kom rädslan tillbaka och jag kände att ”nu jäklar måste jag skärpa mig för nu har vi köpt ett hus mitt i brinnande bostadsbubbla, bäst att lägga in en ny växel”.

Hotivation och motivation

En deltagare kom fram till mig efter en föreläsning och frågade; ”Är det kört för mig för att jag inte har samma rädsla eller drivkraft som du?”. Jag känner en handfull personer som har tjänat så mycket pengar och har sådana kassaflöden att de skulle kunna leva som rentierer (=fint ord för någon som försörjer sig på räntan av sina pengar). Ingen av dem har samma rädsla eller drivkraft som jag.

För någon handlar det om tävlingen mot sig själv. Han har ca 120 miljoner och vill se om han klarar 1 miljard inom sin livstid. För en annan person handlar det om att skapa något bestående som finns kvar även när han är borta. För en tredje handlar det om tiden med familjen och vännerna. Jag skulle nog påstå att drivkrafterna är helt och hållet individuella, men de hamnar alltid inom en av kategorierna:

• Hotivation = rädslan eller hotet om en oönskad konsekvens driver en till förändring
• Motivation = attraktionen till en önskad konsekvens driver en till förändring

Jag tror att man skulle kunna kategorisera in allt i någon av dessa två facken. Tyvärr är min upplevelse att vi är inte så himla duktiga på att se det här hos oss själva, ibland inte ens hos andra. Charlie brukar beskriva det som att ta på sig ett par orange skidglasögon. Hur länge är världen orange? I två minuter sedan vänjer man sig och sedan är det bara så som världen är. Det är ju svårt att beskriva den som orange för någon annan och eftersom vi alla har vår variant på oss så ser vi inte ens andras om vi inte är tränade till det.

Min upplevelse är att många som t.ex. säger att de investerar för pengarna, inte alls egentligen gör det för pengarna skull utan av någon annan djupare anledning. Jag vågar lite kontroversiellt påstå att pengar inte är en bra drivkraft. På sin höjd kan drivkraften vara det som pengarna kan ge eller löser i nästa steg. Vi gillar t.ex. inte Ferrarin för plåten och motorns skull utan för den känslan som vi får när vi sätter oss i den. Men jag vet att det är många som inte delar den här åsikten där ute (och det är okej).

Ekonomisk frihet som resultat istället för mål

Jag får många gånger också frågan:

Hur tjänar jag pengar?

och jag kan inte låta bli att tycka att den frågan skjuter grovt förbi målet. Om man är intresserad av att tjäna pengar så kommer man aldrig tjäna de stora pengarna. Varför skulle någon vilja ge bort sina pengar till någon annan? Jag tror nämligen att den enda gången vi ger ifrån oss våra pengar med glädje är de gånger vi upplever att vi får något värde tillbaka. Jag tycker således frågan mycket hellre bör ställas som:

Hur skapar jag ett sådant värde för andra människor att de är villiga att betala mig pengar för det?

Det handlar således inte om mig, utan om andra människor. Precis som det klassiska ordspråket tror jag att det är viktigare att ge än att få. Ger jag tillräckligt mycket av värde till andra människor så kommer de också att ge mig det som jag längtar efter. Således tror jag att en smartare approach är att se ekonomisk frihet som ett resultat snarare än som ett mål. Det vill säga att ekonomisk frihet kommer bli ett resultat av något som jag gör. Det tar dessutom hand om det testen i förra stycket om att man skulle sluta så fort man nådde det, vilket dessutom sannolikt leder till att man förlorar den.

Slutdiskussion

Missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är fel att prata om ekonomisk frihet, att till och med jobba mot det. Ekonomisk frihet är fantastiskt då det skapar ett lugn och tar hand om den ekonomiska stressen. Men av egen och andras erfarenhet så vet jag också att det verkligen inte är svaret på allt. Jag minns ett citat, dock inte källan, som sa:

Jag önskar alla människor mycket pengar så att de skulle inse att pengarna inte är svaret.

Jag tror däremot att det är viktigt att framförallt ärligt och autentiskt rannsaka sig själv om sina drivkrafter. Om du inte är ekonomisk fri, så finns det flera anledningar till det. De första svaren kommer att dyka upp redan när du svarar på frågan:

Varför är du inte ekonomiskt fri idag?

Problemet är att det som dyker som svar på den frågan är 100 procent sant för dig. Det är ju därför du inte är ekonomiskt fri. Men, tänk om. Tänk om det inte är 100 procent sant. Tänk om det bara är orange skidglasögon som du tittar på världen genom och andra människor med andra glasögon ser andra saker. Det är här det blir klurigt, för plötsligt behöver man då släppa taget och kunna erkänna för sig själv ”tänk om jag har haft fel i alla dessa år”.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är sådan insikter riktigt skitjobbiga och har i princip bara kommit fram i samtal med andra som har andra resultat än vad jag har och sådana som jag skulle önska. För jag reagerar först med förnekelse, sedan ofta skam och slutligen med sorg. Först förnekar jag och argumenterar emot, sedan kommer ofta skammen när jag inser att jag har haft fel och slutligen sorgen över att man gjort fel saker under en så lång tid. Guldet på andra sidan är dock att man plötsligt får en helt ny öppning att tänka nytt, göra nytt och därmed även i nästa steg få helt nya resultat.

Det är det som jag hoppas på med den här artikeln. Att kanske få så ett frö hos dig kring ekonomisk frihet. För det är möjligt även om det inte är lätt. Sedan vill jag dessutom säga att – även ett par tusenlappar gör för många av oss en stor skillnad. Sammanhanget är fortfarande att 18.8 procent av befolkningen i Sverige inte har råd att betala en plötsligt räkning på 11 000 kr. Då är dessutom den siffran bäst i EU, i alla andra länder är det sämre. Så oavsett vilket är sannolikheten stor att du som läser det här redan är en vinnare i det globala perspektivet. Tål att tänkas på.

Idag blev jag intervjuad av Charlie Söderberg och Mathias Andersson till podden ”På riktigt” som kommer sändas om ett par veckor. Jag kommer skriva om den när den går live. En av sakerna vi pratade om att unna sig saker och fira. Ett stort firande för mig var faktiskt midsommarhelgen nu i huset där vi hade bjudit vänner och kollegor från större delen av landet.

Vi firade 50 personer i vårt hus från torsdag till söndag. Jag brukar säga att ”lycka” för mig är att skapa minnen tillsammans med människor som man tycker om. Det var verkligen den här helgen för mig. Men den gjorde också att jag inte satt vid datorn på fyra dagar – en extremt lång period för att vara mig. Inte ens i Thailand på båt var jag offline så länge, då hissade jag upp en trådlös router i masten. :-)

Nu på torsdag kommer jag åka ner till Kenya för att se hur det går med träd-verksamheten på plats. Jag kommer förhoppningsvis kunna göra några nya intervjuer, ta bilder och inte minst videoklipp. Jag kommer faktiskt även besöka det Göteborgs-baserade företaget Trines verksamhet och se hur den fungerar på plats. Deras idé är också att arbeta med ”impact investing”.

Trine solpaneler som säljer el som ger oss investerare en årlig avkastning på ett par procent. Precis som alltid handlar det om att göra sin research och här tänkte jag slå två flugor med en smäll och besöka båda när jag ändå ska flyga ner.

Samtidigt har jag en del inspelade intervjuer som väntar på att redigeras och publiceras. Den ena med Jonas Holmbert från Opti som har gjort en app som är en ”Hälsokontroll för fonder (annonslänk)”. En annan intervju är med Annika som har byggt upp ett stort fastighetsbestånd med mer än 500+ lägenheter som hon hyr ut och där hon delar med sig av sina bästa tips för att börja investera i fastigheter jämte t.ex. Tessin (annonslänk) (där hon själv varit en av fastighetsägarna). Slutligen har jag även undersökt en tysk firma kring sparande i allokerat guld där jag har intervjuat en av deras guld-experter.

Där finns mycket roligt att se fram emot, men det får bara ta lite tid. Idag hade jag ambitioner men sedan fick jag förmånen att träffa bloggrannen Claudia Concha Galli som driver en stor egen blogg och idag också spelade in podd med Charlie i min källare. Det var därmed en invigning på riktigt för studion – duger den åt podd med 50 000+ lyssnare så borde den fungera även för mig). Jag och Claudia har stött på tidigare, men jag visste inte att hon var så intresserad av ekonomi. Väl värt att lyssna på när det kommer. Vi ska träffas i sommar och se om vi inte kan hitta på något roligt – inte minst om barn och ekonomi som vi båda är mycket intresserade av.

Så jag har inte försvunnit, jag har bara temporärt kört i diket och överskattat min egen förmåga. :-)

Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av recensionen av boken ”Gör ditt barn rikt”. På sätt vis är det klassisk vänster-kritik av samhället och därmed en sågning av både boken, mig och projekt som ligger mig nära om hjärtat. Även om jag håller med om en del i samhällskritiken, så fick den mig både ledsen, förbannad och fascinerad. Du kan läsa hela recensionen på Aftonbladet Kultur.

• Räkna med ojämlikhet – Ann Charlott Altstadt om rikedomscoacherna som inte borde behövas

Jag själv delar inte riktigt varken Aftonbladets eller Ann Charlotts politiska uppfattning. Även om jag noterar om mig själv att jag drar mig, mer och mer åt vänster på den politiska skalan ju äldre jag blir. Jag blev nästan lite rädd för mig själv när jag upplevde att Jonas Sjöstedt har ganska rimliga argument i en hel del frågor. :-)

Men jag ska vara helt ärlig med att det känns jobbigt att bli missuppfattad, eller få ens intention med boken ”Gör ditt barn rik” angripen. För det första, jag skrev boken genuint av anledningen att jag vill hjälpa fler barn till en bättre start i livet. Redan där kan man diskutera huruvida det ska behövas.

I ett utopiskt samhälle där t.ex. skolan har sin klassutjämnande roll, där man skulle kunna leva på sin pension och vården är kvalitativ för alla, så skulle det inte behövas. Men när jag tittar på Sverige eller världen så ser det inte riktigt ut så. Därför tyckte i alla fall jag att den behövde skrivas. Inte minst eftersom så många föräldrar inte gör så smarta saker med sparandet till sina barn – som att spara pengarna på bankkontot, betala dyra avgifter till fondbolagen som de inte får något värde för eller vet hur de ska prata om pengar med sina barn.

Samhället är ojämlikt redan idag och mer kommer det (tyvärr) bli

Jag tror egentligen inte att jag och Ann Charlott ligger så långt ifrån varandra i uppfattningen om hur ett bra samhälle skulle se ut. Jag tycker inte att det är bra med ett samhälle där klyftorna växer, ett samhälle som är för ojämlikt eller där man inte tar hand om de svagaste.

Däremot tror jag att vi har väldigt olika syn på hur man hanterar och förhåller sig till det samhälle som vi har. Jag tror på att välja de områden som man vill göra något åt. Sedan stöttar man dem som vill göra något åt de andra områdena som man själv inte är så engagerad i. Jag har många gånger tänkt att jag ska ge mig in i politiken men insett att det nog inte är den bästa arenan för mig. Framförallt upplever jag att tåget har gått eftersom jag inte har engagerat mig ungdomspartier och gjort den resan.

Min bild är att samhället idag är ojämlikt. Jag tror också tyvärr att det kommer att bli mer ojämlikt. Särskilt om man tittar på vart utvecklingen är på väg, både globalt, lokalt och framförallt tekniskt. Det är inte så mycket att ha en åsikt om (att det borde vara annorlunda) som något att förhålla sig till. Välfärden och bostadspriser är också på väg i en riktning som inte heller är mer jämlik enligt mig. Ann Charlott skriver i slutet:

Om du tror ojämlikheten är vägen framåt, då är det rationellt att rusta för ojämlikhet.

Man slåss med den armén man har, inte den man önskade man hade

Nej, jag tror inte att ojämlikhet är vägen framåt. Men det är åt det hållet samhället tenderar att dra och då tänker jag rusta för det OCH samtidigt dra mitt strå till stacken i den andra riktningen. Man slåss inte med den armé man önskar att man hade, man slåss med den armén som man har. Jag tycker att alternativet att inte rusta är oansvarigt.

Det är som MSB:s rekommendation om att alla borde klara sig på egen hand i minst 72 timmar med allt från vatten, värme, mat etc. Borde det behövas? Nej. Tror jag att det räcker med 72 timmar? Nej. Om jag har resurserna att göra något åt det, då behöver jag inte vara en belastning på samhället, utan bidra till det istället. Jag tror (tyvärr) att de flesta har en övertro på samhället och orealistiska förväntningar.

Men det betyder inte att jag har gett upp på samhället. Tvärtom. Jag försöker dra mitt strå till stacken framförallt på de sätt som jag kan och är duktig på. Jag lägger mycket tid på:

• Finansiell och ekonomisk folkbildning
• Engagemang i det svenska skolsystemet och skolfrågor
• Engagemang mot bl.a. fattigdom genom impact investing

Jag har många gånger dåligt samvete att jag inte gör mer, men samtidigt försöker jag hitta lugnet i att, som min vän Lennart brukar säga; ”Jag gör så gott jag kan och fattar så fort jag hinner.” Anledningen till att jag har engagerat mig i skolfrågor eftersom jag anser att jämlikhet börjar när barnen är små. Jag tycker det svenska målet om att skolan ska vara klassutjämnande är fantastisk. Tyvärr upplever jag att den, i alla fall i Malmö, har gått förlorad längs vägen. Det är jättestor skillnad på skola och skola. Det är ett arbete jag gör på fritiden och helt och hållet ideellt.

Målet med ”Gör ditt barn rikt” är att hjälpa fler

Min ekonomiblogg, är till skillnad från de flesta andra ekonomibloggar, riktad till vanliga människor som inte är ekonomiskt superintresserade men ändå vill göra kloka saker i sin ekonomi. Målet är att utbilda, hjälpa människor att göra klokare val och ta bättre beslut i sin privatekonomi. Döma av feedbacken jag får så är det en ansats i rätt riktning. Balansekonomi handlar om precis samma sak, men från ett betydligt större och genomgripande perspektiv där man tar sig an hela livet med tid, pengar och energi.

Din positiva attityd kan övertrumfa en negativ verklighet och även om du inte kan göra det bästa kan du alltid göra något. Vi får några andelar av författarnas egna ekonomiska framgångar med dragna lärdomar, handfasta råd och tips med hänvisningar till undersökningar och exempel ur livet.

Även om hon kanske är ironisk så är jag glad att även hon, som är kritisk, noterade att det handlar om att dela med sig av lärdomar, handfasta råd och tips och hänvisningar till vetenskapliga undersökningar. Det är PRECIS det som jag ville ge bort i boken. Jag tror långt ifrån att en positiv attityd är svaret på allt. Tvärtom. Jag om någon tycker ju att många har missuppfattat poängen med böcker som The Secret. Det handlar inte om att bara tänka positivt. Man behöver agera också. Boken handlar väldigt mycket om konkreta saker man kan agera på.

Med pengar (och makt) kommer ett ansvar att göra gott

Eftersom jag har en ansenlig påverkan med mina pengar och mitt inflytande försöker jag också göra gott. Ett sätt är genom trädplantering, mikrolån och utbildning. Skillnaden dock mellan mig och människor med en annan politisk uppfattning är att jag tror på att eftersom vi lever i en kommersiell värld, så behöver det ske på kommersiella villkor. Det är lite att svära i kyrkan, men jag påstår att välgörenhet inte är särskilt effektivt och då behövs andra lösningar. Jag anser inte att det är något fel att jag tjänar pengar om andra tjänar pengar samtidigt. Det ger mig bara mer verktyg att kunna påverka i nästa steg.

Jag vet inte mer om Ann Charlott än att hon sannolikt ligger långt vänster i politisk uppfattning om mig. Men jag är den första att säga att jag tycker att socialdemokratin har gjort väldigt många bra saker under 1900-talet, inte minst med visionen och genomförandet av folkhemmet. Det har gett gett oss i Sverige ett fantastiskt samhälle. Men det känns också som att de har förlorat sig själva. Det är inte unikt för Socialdemokraterna, men jag saknar ett parti med en vision och en problemformulering för Sverige. Något vi kan sluta upp kring.

För att parafrasera:

Vad vilja vänstern i Sverige idag?

Jag upplever att socialdemokratin har lite som kyrkan förlorat sin mojo. De minskar i alla länder i västeuropa på bekostnad av nationalisthögern. När de kunnat fånga frågor om social orättvisa, jämlikhet och invandring så har de fumlat med bollen och låtit andra partier ta över frågorna. Tyvärr är inte högern i Sverige med alliansen ett dugg bättre idag. Där är en uppenbar affärsidé för en visionär. Så ja, jag tror att vi kommer gå mot mer ojämlikhet framgent. Jag vill att vi tar ansvar och rustar för den och samtidigt hjälper så många andra som möjligt också.

Antingen har man en åsikt (enkelt) eller så gör man något åt saken (svårare)

Ett annat sätt jag försöker dra mitt strå till stacken  – inte minst genom den här bloggen där allt är gratis tillgängligt för alla – oavsett politisk läggning. Samma sak gjorde vi i Balansekonomi, vi har verkligen haft en ambition att folkbilda i området ekonomi. Samhället och skolan gör ju inte det. Det är nog därför jag är lite förbannad till följd av recensionen, för att jag upplever att hon har gett sig på min intention.

I Balansekonomi hade vi över 225 000 människor som vi bjöd på föreläsningen gratis. Naturligtvis behövde vi sälja något för att finansiera verksamheten och inte minst lokaler och personal. En kanske inte helt oväntad nyhet är att t.ex. Oscarsteatern inte lånar ut sin lokal utan kostnad eller att personal jobbar gratis. Men det viktigaste av allt, ville man som deltagare inte köpa något så behövde man inte.

På det första utbildningstillfället hade vi pengarna-tillbaka-garanti om man som kund inte var nöjd. Samma sak här på bloggen – allt är gratis. Det borde ju vara en vänster-människas dröm. Allt är gratis och någon annan betalar. Kan man då inte vara okej med att vissa tyckte att det var så pass bra att de är villiga att betala för det och därmed subventionera dem som bara ville ha det som erbjöds gratis. Jag kan också vara fascinerad av media när hon och andra skriver:

Trots bokens försäkran om att rikedom kan skapas i trygghet verkar förhoppningen ändå vara att vi ska ta risker för att författarna ska kunna dra in kosing och fortsätta kalla sig rikedomscoacher. Kan vi lita på dem som pengamakare då deras företag går med förlust och medierna uppmärksammat trassel i Söderbergs tidigare verksamheter?

Oavsett om man gör vinst eller förlust, gör man fel…

I samma artikel får jag nämligen både höra att man skor sig (på grund av provisioner) och att det inte är seriöst då företaget gått med förlust? Hur man än vänder sig så är det fel oavsett du går med vinst eller ej. En egen reflektion är att om vi inte hade siktat på att göra skillnad för så många människor som möjligt så skulle resultatet varit bättre. Tänk om det är så att målet inte har varit att tjäna så mycket pengar som möjligt utan hjälpa så många andra människor som möjligt till ett rikare liv?

Vad är det för fel på win-win?

Uppenbarligen har hon noterat att det är gratis på bloggen eftersom hon skriver:

Välj indexfonder eller skapa en säker välbalanserad portfölj, som du exempelvis kan kopiera från Bolmesons blogg. Annars är det bästa att spara i en namngiven banks kapitalförsäkring.

Samtidigt så är det här just en sådan misstolkning som gör mig förbannad på riktigt. Det får mig att skaka på huvudet när jag försöker förstå vänster-människor. Ja, jag jobbade som f-n på att få med både Bonnier och Nordnet på tåget att erbjuda 300 kr i ett grundsparande för den som köper boken ”Gör ditt barn rikt” för 177 kr. Enkel matematik ger ju då att du går 123 kr plus om du köper boken via t.ex. Adlibris som säljer boken för 177 kr (annonslänk). Jag påstår ju att ALLA är vinnare i en sådan affär. Eller är det något som jag har missat eller fått om bakfoten? Vinsterna är enligt mig:

• Kunden får en bok som ger dem möjlighet till en annan ekonomisk framtid
• Kunden får 123 kr (=300 – 177) över i riktiga pengar som går att ta ut
• Nordnet får en ny kund som bl.a. täcker deras arbetstillfällen,
• Bonnier får en intäkt som täcker de arbetstillfällen de skapar och
• jag får 14 kronor i säljprovision
• staten får 50 procent av min säljprovision och lönerna från Bonnier och Nordnet

Bloggrannen Lars Wilderäng har skrivit en bra artikel om det här:

• En författare försörjer 17 personer

Jag kan ju också slå hål på myten att böcker är något man tjänar pengar på. Som författare får jag 14 kr per såld bok. Dessa 14 kr betalar jag dessutom mer än 50 procent skatt så min nettoförtjänst per bok blir 7 kr. I Sverige är det succé om en bok säljer 5 000 exemplar (vi är inte i närheten) så du kan ju bedöma själv hur mycket pengar det blir och om det är anledning nog att göra det för pengarnas skull.

Lägg dessutom på tidsaspekten där jag har lagt flera hundra timmar på boken. Det gör det till det sämst betalda jag har gjort på länge. Att jag sedan dessutom skänker bort boken till många läsare – framförallt yngre läsare – gör ju det till en verkligen bättre affär. Jag kan ju berätta att det inte är gratis för mig eftersom förlaget tar betalt även av mig som författare när jag köper ut boken.

Skulle det vara bättre om ”Gör ditt barn rikt” inte var skriven?

Två frågor som hänger kvar hos mig efter jag har läst hennes recension är:

• Vad är det konkreta förslaget på väg framåt än bara att kritisera?
• Skulle det vara bättre om boken inte var skriven?

Enligt mig är det enklaste som finns att kritisera andra för något som de har gjort eller gör. T.ex. som i kommentaren:

Men vi ska bli rika tillsammans, så till slut kan en win win-situation uppstå. Läsarna betalar för ett kurspaket i Söderbergs företag eller investerar i det skogsplanteringsbolag i Kenya där Bolmeson är ambassadör och får provision.

Ja, jag står för att jag tycker att win-win är bra. Det har jag alltid försökt skapa och kommer att göra även i framtiden. Vad skulle alternativet vara?  Ingen behöver köpa en Balansekonomi-utbildning och framförallt ingen behöver göra gott och köpa träd (som för övrigt inte nämns på ett enda ställe i boken). Ingen behöver köpa boken eller ens läsa min blogg. Det är helt okej, men för de som vill göra något åt sin ekonomi, som vill ge sina barn en annorlunda möjlighet eller som i framtiden vill kunna gå i pension innan de är 80 år gamla, för dem vill jag erbjuda ett alternativ.

Barnen uppträder till slut rationellt kring de ofta komplexa besluten om sparande, investeringar eller konsumtion vad gäller godis, plastleksaker eller tv-spel. De lär sig hantera veckopeng i relation till konsumtionsbehov och introduceras tidigt till finansmarknadens förutsättningar och begrepp med målet att avspänt kunna få pengar att föröka sig.

Jag fattar verkligen Zlatan när han sa till Peter Jihde vid ett tillfälle: ”Men då byter vi in dig till andra halvlek så kan du göra det bättre…” Så känner jag lite nu. Skulle det vara bättre att boken inte var skriven? Eller att barnen

• inte lärde sig ha en lättsam relation till pengar?
• får träna sig till ett ekonomiskt självförtroende?
• inte lär sig att man har ett moraliskt ansvar om man har pengar att göra gott och hjälpa andra?
• inte har kompetensen för hur man förvaltar en resurs?

Tills jag får ett bättre svar på den frågan än mitt eget, så kommer jag fortsätta stå på barrikaderna. Jag kommer att fortsätta blogga, dela med mig, utbilda och göra mitt bästa för att hjälpa andra människor. Jag vill att alla ska få en möjlighet att utveckla sin ekonomi och jag kommer göra det tillsammans med andra. För jag vet inget bättre sätt.

Relaterade artiklar

• Min samlingssida om boken ”Gör ditt barn rikt”
• Recension av Gottodix och Joel Bladh
• Recension av Stefan Thelenius
• Köp boken via Adlibris (annonslänk)

Jag vill också länka till en annan recension av boken ”Bygg en förmögenhet – fixa familjens ekonomi (annonslänk)” av Joel Bladh. Den fick en liknande sågning i Sydsvenskan. Verkar vara standard för journalister att felgöra böcker som vill hjälpa människor förbättra sin ekonomi:

• Sven Olov Karlsson: ”Vi vanliga har aldrig lunchat på annat än matrester i gamla glasslådor”

Jag tror att vi har en del av svaret till varför det är fult att prata om ekonomi, pengar och viljan att bli rik i Sverige här.

Disclaimer: Som jag skriver i texten får jag en provision på 14 kr om du köper min bok. Som Ann Charlott skriver, i princip all informationen finns på bloggen. Dock inte riktigt i samma form med en röd tråd och insprängda historier. Jag jobbar på det. Det är helt okej om du inte köper min bok. Typ hela Sveriges befolkning har inte gjort det. Men, sedan vill ju inte alla att deras barn ska bli rikt… ;-) Mer info finns i min annonspolicy.

Konsumtion av hus

Att skriva en bok har varit ett mål som har legat på min ”bucket list” i flera år så personligen känns det fantastiskt att det är färdigt. En annan sak som jag bara hintat indirekt här på bloggen är att när det var som mest intensivt i höstas så kom min fru Caroline och sa: ”Kom så går vi på visning. Du har ändå jobbat hela helgen.” Det var ungefär det sista som jag önskade att göra just då.

Men sagt och gjort. Vi gick på visning, insåg att huset uppfyllde alla våra krav på hus som vi har letat efter de senaste fyra åren, så vi lade ett bud och ett par dagar senare var vi med hus. Allt sammantaget var hösten en superintensiv period där vi nu i början av 2017 unnade oss en semester och följdaktligen har frekvensen på bloggen varit låg. Däremot börjar jag nu komma i kapp och har svarat på alla 200 obesvarade kommentarer och har ett par artiklar, inte minst årssammanfattningar för portföljerna från förra året och en genomgång av de bästa fonderna för 2017.

När jag träffat läsare och bekanta har många lyft på ögonbrynen att vi har köpt ett hus eftersom jag har skrivit om framförallt bostadsbubblan i tidigare artiklar och om jag har bytt åsikt. Det har jag inte. Jag anser fortfarande att vi har en bostads- och skuldbubbla och allt som jag har skrivit tidigare. Däremot blir jag ofta misstolkad kring att man inte ska bo i ett hus eller bostadsrätt, det har aldrig varit min åsikt (även om jag inte är helt positiv till BRF:er).

Min åsikt är däremot att köpa ett boende är en konsumtion som kan ge andra mervärden i livet men man bör absolut inte utgå från att det kommer bli en bra investering. Snarare tvärtom. Även om vi har letat ett tag så har vi inte känt att vi har haft de ekonomiska musklerna för att köpa ett hus med alla de kostnader som det medför (inkl. potentiell värdeminskning) förrän nu utan att det t.ex. skulle påverka pengamaskinerna. Så det är också en ny fas i livet, inte minst genom att jag för första gången leker hantverkare hemma. :-)

Boken ”Gör ditt barn rikt”

Jag skulle av naturliga skäl kunna skriva hur mycket som helst kring boken eftersom den ligger mig väldigt nära om hjärtat. Om jag skulle beskriva den hyfsat kort så är den uppdelad i fyra olika delar.

Den första delen handlar om beteeende, attityder och det som skulle kunna sammanfattas i personlig utveckling. Efter egna observationer och samtal med förskolepedagoger, barnpsykologer och andra experter konstaterar vi att barn tycker att det är kul med ekonomi och är många gånger riktigt duktiga på det. Det är bara att se barn spela dataspel där de ska hantera och hushålla med olika resurser. Det handlar snarare om att vara där som förälder och lägga ut brödsmulor och fånga lärotillfällena när de dyker upp.

Tesen är att om man ger barn pengar när de fyller 18 år utan att ge dem en medföljande utbildning, ekonomiskt självförtroende och en god självkänsla, så kan mycket pengar lika gärna stjälpa som de kan hjälpa. Utmaningen är dock många gånger att barn gör ju inte som vi säger, utan de gör som vi gör. Det ställer ju till det eftersom då behöver jag som förälder både vara medveten om vilka attityder, förhållningssätt och beteenden som jag har eftersom det är dessa barnet kommer att kopiera. I boken ger vi många exempel på både historier från människor vi har intervjuat och inte minst våra egna också.

Sedan har vi en distinkt del som behandlar konceptet veckopeng. Vi går genom olika sätt hur man kan lägga upp veckopeng – allt från den prestationsorienterade veckopengen där man mer eller mindre gör ett kontrakt med barnet, till den gåvobaserade veckopengen där man ger barnet pengar utan krav på motprestation. Vi tar även upp två specialfall av veckopeng som vi kallar den entreprenörsbaserade veckopengen och även den modellen där man ger barnen pengar vid behov. De har alla sina uppenbara fördelar men även nackdelar. Vi diskuterar även lämpliga saker att göra och diskutera med barnen i olika åldrar, baserat på deras utveckling.

Därefter har vi en del som tar upp mycket av det som jag har skrivit tidigare om här på bloggen kring sparande. Vi går genom hur man kan lägga upp sparandet på ett bra sätt, vanliga fallgropar, de bästa tipsen och svar på de vanligaste frågorna. Boken diskuterar aktiv vs passiv förvaltning och visar på hur man kan tänka i ett långsiktigt sparande till barnen, samtidigt som vi diskuterar lämpliga sparmål eftersom vår åsikt är att man faktiskt inte bör spara för mycket pengar till barnen.

Den sista delen pratar om portföljsammansättning och vi introducerar det som vi kallar för ”globala barnportföljen” som är en 90 % aktieindexfonder och 10 % räntefonder-portfölj. Jag kommer skriva mer om den här portföljen på bloggen och den finns sedan 1 januari uppsatt på mitt Shareville-konto också. Vi går genom de bästa fonderna till dessa och sedan ger vi även förslag på alternativa portföljer.

Det som har tagit mycket tid i skrivande av boken är att allt är belagt med källor och forskningsrapporter i en mycket större utsträckning än jag gör här på bloggen. Även om boken är riktad till föräldrar som sparar till sina barn så kan man utan några som helst problem använda den senare delen i boken i sitt sparande till sig själv. Det är nämligen inget som säger att de principerna bara går att använda i sparande till sina barn. Tvärtom.

Det som jag också är stolt över är att vi har lyckats skapa ett samarbete med Nordnet kring boken. Det är nämligen som så att alla som köper boken och öppnar en kapitalförsäkring på Nordnet får en insättning av 300 kr i indexfonden Superfonden Sverige. Det betyder att alla som köper boken och utnyttjar erbjudandet faktiskt går plus på att köpa boken – särskilt eftersom t.ex. Bokus prissatt boken till 177 kr.

• Min sida på bloggen om boken ”Gör ditt barn rikt” →

Som det ser ut nu så kommer jag få göra lite media på boken också:

• TV4 Nyhetsmorgon den 31 januari kl 0745
• Sveriges Radio SR1 den 1 februari kl. 1000
• Även TV3 och Aftonbladet är inbokade, men datumen är inte satta

Slutord

Sammanfattningsvis vill jag tacka dig som läser min blogg, har haft tålamod med att jag inte har skrivit mycket i perioder, kommit med uppmuntrande tillrop, kommenterat på bloggen och inte minst fortfarande rekommenderad bloggen till andra och nya läsare.

Mitt löfte till dig är att den tiden som i höstas gick till bloggen under året kommer att åter fokuseras på bloggen och att skriva artiklar som förhoppningsvis tillför dig som läsare ett mervärde. Därför uppskattar jag alla frågor, kommenterar och inspel som ger inspiration till nya artiklar.

Tack för att du gör den här bloggen möjlig!

PS. Det känns uppenbart, men jag skriver det ändå. Om du köper boken så får jag ett par kronor för det. DS. 

Jag kan helt ärligt säga att jag totalt missbedömde den arbetsinsats som krävs för en bok. Jag tänkte, hur svårt kan det vara, jag har ju skrivit över 800 artiklar här på bloggen. Det är väl bara att klippa och klistra lite. Yeah right. Först hade jag det som Charlie senare beskrev som ”saxångest”. Det vill säga att man har köpt in tygerna men man tvekar innan man tar det där saxtaget och gör själva klippet. Sedan har det mest känts som att tugga taggtråd.

I somras kom vi äntligen förbi det första hindret och på drygt två veckor skrev större delen av boken. Sedan blev det paus i augusti och halva september på grund av andra projekt. Vi mejlade förlaget och frågade hur deadline såg ut och fick inget svar. Inte förrän en dag för två veckor sedan. Då fick vi ett mejl med innebörden: ”Hej, hoppas det går bra för er. Ni kan lämna in manus idag.” Jag trodde jag skulle trilla av pinnen.

Så här i efterhand var det kanske det som behövdes eftersom jag de senaste två veckorna mer eller mindre fick släppa allting som jag hade för händer och fokusera på boken. Det gjorde i alla fall att vi har lämnat in en version till förlaget som vi inte behöver skämmas för. Nu har det till och med gått så långt att jag själv tror på boken och tycker att den är bra och förtjänar att ha blivit skriven, även om inte en enda förälder läser den. Jag skulle gett den som en gåva till mig själv i alla fall.

Jag tror att du som läsare kommer att känna igen en del resonemang härifrån bloggen, men där kommer också komma en hel del nytt. Inte minst kommer där nytt till följd av alla de intervjuer som vi har gjort med allt från andra ekonomibloggare, sparekonomer, barnpsykolog, förskolepedagoger och inte minst några barn själva. Dessutom är det sammanställt på ett helt annorlunda sätt. Jag själv fick en del egna insikter kring vilka jag kommer dela med mig av vid tillfälle. Framförallt kring mitt eget sparande till min dotter Freja.

Boken kommer som det ser ut nu, att släppas strax efter jul. Men det beror på förlaget och om de tycker att vi är lika långt som vi själva tycker. Ha därför lite överseende med sparsmakade artiklar nu och framgent.

Ses på andra sidan! :-)

Jag hade då precis avslutat mina studier på LTH i Lund och jag var redan då ganska säker på att jag inte ville göra som alla andra. De flesta av mina kursare gick nämligen över gatan och började jobba på Ericsson (eller Sony Ericsson redan då, minns inte). Jag själv var inne i en rekryteringsprocess hos managementkonsultbolaget McKinsey och såg plötsligt framför mig 40 års jobb.

För mig blev det slutet på resan som jag fått höra från barnsben ”Var duktig i skolan, så att du kommer in på ett bra gymansium, var duktig på gymnasiet så att du kommer in på en bra högskola, var duktig på högskolan så att du får ett bra jobb, var duktig på jobbet så att du får behålla det…” Jag hade nämligen gjort precis så. Allt från typ 5:or i alla ämnen (utom bild tror jag) till att välja en gymnasieklass med över 4.8 i snitt och Teknisk Fysik i Lund eftersom det var svårast.

Jag riskerade råka ut för 40-40-40-blåsningen…

Bloggrannen PerPenning beskrev på Twitter den här processen ganska illustrativt som ”40-40-40-blåsningen”. Vi jobbar 40 timmar i veckan, i 40 år för att sedan leva på 40 % av lönen. Jag var på väg all-in men hade turen att krascha och ha människor runt mig hjälpte mig upp. Jag var nämligen, handen på hjärtat, inte jättesugen då (och inte heller nu) att göra mer ”rätt” och som ”alla andra”. Jag hade gjort det i över 25 år. Min egen pappa dog när jag var liten av en hjärtinfarkt till följd av stress, högt blodtryck och mycket jobb. Jag tänkte att livet måste vara mer än att bara jobba för att sedan dö i förtid eller gå i pension och leva som en fattigpensionär.

Jag hade förstått att det fanns alternativ, t.ex. starta eget och det verkade mycket roligare och jag hade ju ändå inte så mycket att förlora – jag levde redan som student, att fortsätta det ett tag till var ju bara mer av samma. Jag började samtidigt intressera mig för konceptet ”Ekonomisk frihet” och började plöja alla böcker på ämnet som jag kom över.

De två bästa böckerna på ämnet var Robert Kiyosakis ”Rich Dad, Poor Dad (annonslänk)” och Charlie Söderbergs och Lennart Göthes bok ”Ett rikare liv (annonslänk)”. Därför blev jag så glad att Caroline hade ordnat med biljetterna till just Balansekonomis föreläsning med Charlie Söderberg, då mest känd som programledare i Lyxfällan och senare även i SVT Plus+ och Tonårsbossen.

Man brukar säga att livet är fullt av tillfälligheter. Jag är snarare av uppfattningen att vi konstant serveras en mängd möjligheter, det är snarare upp till oss att välja vilka som vi agerar på. Vi valde att agera på möjligheten att gå på föreläsningen. Resten kan man säga är historia.

Vi valde att gå utbildningen och för mig var det som en katalysator. Jag är självsäker (arrogant?) nog att säga att jag skulle ha blivit framgångsrik eller ekonomisk fri även utan Balansekonomi. Däremot är jag ganska säker på att det har gått snabbare tack vare Balansekonomi och människorna jag lärt känna där.

Efter min egen utbildning gick till Charlie och sa att jag tyckte att konceptet var bra, men att man kunde göra ekonomi-biten betydligt bättre och det var en utmaning som han antog. Sedan 2009 arbetar jag i Balansekonomi på heltid och är även delägare i bolaget.

En kombination av det bästa ur två världar – en förutsättning för att lyckas med ekonomisk frihet tror jag

Nu är jag ju part i målet, men det som jag tycker, och som vi får mycket fantastisk feedback på, att vi gör väldigt bra är just kombinationen mellan det bästa ur ”personlig utveckling och mänskligt beteende”-världen och det bästa från ”modernt ekonomiskt tänkande”-världen.

Min upplevelse har nämligen tidigare varit, om jag överdriver lite, att antingen hör man till ”personlig utveckling”-världen där den mest extrema tolkningen är typ filmen/boken ”The Secret” som pratar om att om du bara önskar dig en miljon tillräckligt mycket, så kommer du att attrahera in den i ditt liv. Jag önskar att det vore så enkelt, att det räckte att meditera under ett träd och så hamnar det en miljon på kontot. Jag betvivlar att det sker.

På samma sätt räcker det inte bara med ekonomisk kompetens eftersom då hade ju alla som har läst ekonomi på en handelshögskola varit ekonomiskt fria. Det är ju bara att kolla in på närmsta bankkontor där folk springer omkring i kostym och slips att så inte är fallet. Jag tror personligen väldigt starkt på att ens finansiella situation är ett resultat av både ens kompetens och ens beteende. Daniel Kahneman, nobelpristagare i ekonomi, har ju pratat mycket om det och till och med skapat en nytt ekonomiskt område i form som man skulle kunna kalla för finansiell beteendevetenskap.

Det är här jag upplever att många som bloggar eller försöker ta sig till ekonomisk frihet trillar i diket. Antingen ska det göra det genom att gå all-in i det ”flummiga”, må bra och låtsas som att pengar inte är viktigt, eller så kör man all-in i hard-core ekonomi och börjar analysera börsdata, bygga portföljer av utdelningsaktier och lägga massor av tid på Avanza och Nordnet. Jag tror inte att något av det fungerar särskilt väl. Jag tror att Avanza/Nordnet-människorna skulle må bra av lite personlig utveckling och förhållningssätt och se att det egentligen inte handlar om pengarna och personlig utveckling-människorna skulle många gånger må bra av att tjäna lite pengar som de andra för att se att pengar är ett fantastiskt verktyg.

En framgångsfaktor för mig personligen, är att jag tror att jag idag är i princip lika duktig på att röra mig i båda världarna. Jag har gjort mycket personlig utveckling och coaching samtidigt som jag inte gör bort mig när jag pratar med en professionell investerare. Jag kan prata med bägge på bägges vis, även om jag har en preferens till ekonomi-delen (uppenbarligen). En vän till mig som arbetat professionellt med förvaltning av stora belopp sa vid ett tillfälle:

Det tog mig 10 år att lära mig yrket. Det tog mig 30 år att lära känna mig själv.

För mig är det verkligen så. Det handlar om att ha en balans mellan kompetens och självkännedom. Kompetensen påstår jag är det lätta att skaffa sig. Det går att skaffa sig på några månader genom att plöja böcker och bloggar om best-practice och tillgängliga verktyg. Att lära känna sig själv är något som för de flesta av oss tar hela livet. Jag vågar dessutom sträcka ut hakan och påstå att båda är lika viktiga.

Rikedom – det handlar inte bara pengar

Det som jag också tog med mig 2008, var att ett rikt liv handlar om så mycket mer än bara pengar. Det är något som har fascinerat mig ganska mycket genom åren här i bloggosfären. Där finns många som jag, som också har jobbat eller jobbar mot sitt mål om ekonomisk frihet. Det första många säger är att de ska sluta jobba. Jag har empati för det, samtidigt som det är för mig ett tecken på att de kanske är på fel ställe och borde byta.

Insikten som kom till mig då 2008 var att jag kommer nog aldrig att sluta jobba. Det är ungefär som på en semester, det är trevligt med paraplydrinkar och en sandstrand i ungefär 14 dagar, sedan börjar det klia i mig och jag vill få vara med, jag vill vara engagerad, jag vill bidra jag vill vara av nytta och jag vill skapa något. Det handlar snarare om att jobba med det man älskar och jobba för att man vill, snarare än att jobba för att man måste.

Den här tesen bekräftades av Bill Gates när han var hos Skavlan, där han som är en av de rikaste i världen och som verkligen inte skulle behöva sätta sin fot på en arbetsplats någonsin, berättade om hur han jobbade mer än de flesta andra. Dock, med den här skillnaden, att han jobbade för att han ville istället för att han var tvungen. En bekant beskrev det vid tillfälle som:

Det handlar inte om att gå i pension, utan att gå i passion…

Jag älskar det uttrycket. Det är nämligen en myt om att gå i pension innan man är 40 eller att man ska sluta jobba. Jag känner en hel del förmögna människor, där de flesta inte skulle behöva jobba en enda dag till. Ändå påstår jag att de jobbar mer och med en större glädje än de flesta andra. Charlie formulerade tanken briljant i en krönika 2011 där andemeningen var:

Tänk om du istället för att längta efter semestern hade ett liv som du inte behövde ta semester ifrån?

Rikedom för mig handlar idag om att ha en frihet om att få välja själv. Jag vill kunna bestämma själv, vad jag vill göra, när jag vill göra det, på vilket sätt jag vill göra och framförallt med vem som jag vill göra det. Jag kommer sannolikt aldrig vara på en lista ”Rikast i Malmö” för det är inte mitt mål. Däremot rankar jag mig själv väldigt högt på en skala på hur rikt mitt liv är – det vill säga hur min balans är mellan min tid, mina pengar och min energi.

I Balansekonomi brukar vi säga att hur rik man känner sig är den minsta gemensamma nämnaren mellan just tid, pengar och energi. Om du har massor av pengar men ingen tid då känner man sig inte rik, särskilt om pengarna är på bekostnad av t.ex. tid med barnen. Om man har massor av tid men inga pengar att göra något kul med all tiden, då känner man sig inte heller rik. Om man har tid och pengar men ingen energi så är det inte heller rikedom och så vidare.

Tre olika perspektiv på tre olika resurser

Jag tror stensäkert på att rikedom handlar om balansen mellan just

• tid,
• pengar och
• energi

Tittar man på det från ett annat perspektiv, så kan man dessutom dela upp varje resurs i tre olika perspektiv:

• hur mycket tillgång man har av resursen (tid, pengar och energi)
• hur duktig man är på att styra och hushålla med resursen (tid, pengar och energi)
• hur man förhåller sig till resursen (tid, pengar och energi)

Det här ger nio olika kompetensområden som man kan jobba med i sitt liv. Det här kan man naturligtvis göra själv men det är det som vi hjälper människor med i Balansekonomi genom våra utbildningar och vår coachning. Det är det här som har gjort mig och många med mig framgångsrika och ökat vår livskvalitet. Det blir som en struktur att förhålla sig till och dessutom kontinuerligt förbättra.

Kanske viktigast av allt är att man dessutom kan göra det här tillsammans med andra. Jag påstår nämligen att vi människor är sällsynt dåliga på att tänka nya tankar själva utan input utifrån. Om du inte tror mig, testa skicka ett SMS till en kompis nu direkt med en helt ny tanke som du aldrig har tänkt förut…. Jag vet inte hur det gick för dig, men jag har aldrig klarat det.

Det som jag har fått och får ut från Balansekonomi

Ibland får jag frågan vad jag är mest stolt över att ha fått som resultat eller åstadkommit till följd av mitt arbete i Balansekonomi. Jag skulle säga just de konkreta verktygen för att jobba med sig själv och sitt liv på ett strukturerat och professionellt sätt – t.ex. i form av de nio kompetensområdena ovan.

Om jag skulle säga något konkret, så är det t.ex. lugnet i vad som är viktigt för mig och inte minst en plan för hur jag ska kunna nå det. Att det många gånger handlar om att överföra insikter och kompetens från ett område i livet till ett annat. Det är ganska naturligt att ett företag ska ha en affärsplan, men varför har man inte en affärsplan för sitt eget liv. Man åker på kickoff med företaget, varför åker man inte på en kickoff själv med familjen? Det om något borde ju vara viktigare.

Det andra som jag är stolt över är att det faktiskt har snabbat upp processen att nå mina mål. Genom att umgås med människor som vill något, som tänker lite annorlunda och som är måna om mig genom att t.ex. ge feedback, komma med tips och inte minst utmaningar så har jag blivit pressad utanför min komfortzon väldigt många gånger. Det är ju där många gånger växten sker. På samma sätt handlar det om att stödja varandra i situationer där saker inte har fungerat och i en sådan situation få den fantastiska frågan:

Vad är det mest fantastiska med det som har hänt?

De här sakerna sammantaget har gjort att jag har vågat göra saker som jag inte har vågat göra tidigare. Jag har t.ex. gått från att jag hade 100 000 kr ihopsparade (jättemycket pengar då) och var jätterädd för att investera dem (eftersom de var min trygghet) till att ha tryggheten i att veta att har jag en gång sparat ihop dem, så kan jag göra det igen. En annan sådan följd blev att jag slutade med aktier 2001 när jag förlorade mycket till följd av IT-bubblan, till att jag vågade mig tillbaka och numer investerar med en helt annan trygghet och tillit.

Jag har även lärt mig och fått träna på uppskjuten belöning och att våga stå kvar i ett projekt tills dess att det börjar ge resultat – även om det under en lång tid inte verkar fungera. Jag brukar ibland kalla det här för att ha ”tillit till processen”. Det finns nämligen inget som heter att få något utan att lägga in något. I Balansekonomi brukar vi ibland kalla det här för att:

Är du beredd att de kommande fem åren göra det som 95 % av befolkningen aldrig gör, för att om 5 år ha det som 95 % av befolkningen aldrig kommer att ha?

Det är ingen raketforskning. Men det är just det enkla som är det svåra. Jag själv har ju mött kritik för mycket av det som jag har gjort eller fortfarande gör. För det passar inte alltid mallen. Då underlättar det väldigt mycket att ha människor runt en som stödjer och tror på en, att våga misslyckas och att våga utmana rädslan att gå utanför sin egen komfortzon. För jag tycker det är läskigt, riktigt läskigt.

Slutligen skulle jag säga att det som jag också har fått ut är ju naturligtvis de passiva inkomsterna och tänket kring det. Många missuppfattar en passiv inkomst som att det är betalt utan att man behöver göra något. Det stämmer inte riktigt. Jag brukar säga att en passiv inkomst är att man ofta får lägga in mycket jobb i början utan någon betalning, för att sedan få betalt för det gjorda jobbet många gånger om. Det här gör jag idag framförallt på två sätt – genom investeringar i olika tillgångsslag (t.ex. rikatillsammans-portföljen) och genom att utnyttja det som jag tycker är roligt som t.ex. att skriva på bloggen, den kommande boken och utbilda. Jag tror nämligen att pengar kommer när man skapar värde för andra människor.

Kombinerar man sedan det passiva inkomster tänket med kopplingen till energi, att verkligen fokusera på det som ger energi i form av t.ex. glädje, lycka, sammanhang, team och harmoni så ligger det väldigt nära det som jag upplever som ett rikare liv.

Även om vi nu är ägare till ett hus så har vi till skillnad från många andra inte varit med i byta-upp-skaran. Med viss bitterhet har vi sett att sex månader efter vi flyttade från vår hyrestvåa ombildades den och blev bostadsrätt. Flera av dessa lägenheter såldes sedermera och ägarna dubblade pengarna. Men varför flyttade vi?

Vi behövde, vi skulle gifta oss och skaffa barn och ett erbjudande om större hyresrätt dök upp och vi trodde inte fastighetsägaren ämnade sälja. Hade det gjort någon skillnad om vi trodde något annat, ja kanske men inte säkert! Vi gifte oss i juli det året, flyttade i december, fick barn i augusti – vi behövde en större lägenhet enligt vårt sätt att prioritera. Vi behövde inte göra en investering!

Vi fattade beslutet efter att bostaden är en bostad och inte en investering. En åsikt jag vet att du delar. Efter fyra år i den nya lägenheten, ville vi flytta. Främsta anledningen var att vi ville ha ett badrum till och diskmaskin i köket. Kanske lite konstiga drivkrafter men för två heltidsarbetande (jag i en annan ort) var det praktiska det vi prioriterade. Eftersom vi bott i hyresrätt hade ingen av oss någon insats att tala om.

Vi köpte ett radhus för 3 050 000 kr och gick in med ca 200 000 kr. Vi valde att prioritera ett läge där vi kunde cykla till arbetet/tågstationen och inte var beroende av bil. Vi kunde valt ett hus utanför stan, fått fler kvadrat, större trädgård, friliggande hus etc. Men vi valde utefter våra prioriteringar och utefter vad vi tyckte att vi hade råd med. Målet var att max öka vår månadskostnad med 2 000 kr. Det klarade vi!

Tidigt valde vi att amortera, först i den takt som banken krävde men sen ökade vi ganska dramatiskt våra amorteringar. I takt med att räntan sjönk, kunde vi öka amorteringen ytterligare. De senaste fyra-fem åren har vi amorterat 5 000 kr i månaden och boendekostnaden är fortfarande under den vi hade när vi bodde i hyresrätten. Man kan argumentera att jag borde sparat pengarna istället men jag tänkte att avkastningen på sparande är en osäkerhetsfaktor, emedan en amortering ger en omedelbar effekt på min kostnad – till en början liten men över tid är det en dramatisk effekt.

Vi har amorterat ett antal hundratusen kr de senaste åren – pengar som jag inte litar på mig själv att vi inte hade konsumerat om de stod på ett tillgängligt sparande. Dessutom är det ju så att kostnaden är så pass låg att vi knappast behövt späka oss själva utan har haft möjlighet till både semester och att finansiera en ofrivillig renovering om 100 000 kr med kontanta medel.

Det är med viss förskräckelse jag ser människor i min närhet som köper större och större hus och som tar på sig månadskostnader större än vad jag kan föreställa mig. Argumenten är många, vi behöver fler rum, vi behöver stort kök, vi behöver dubbelgarage, vi behöver gästrum, barnen ska ha varsitt rum etc. 10 000 kr exklusive amortering (i en lågräntemiljö) i månaden är inget ovanligt!

Vad de egentligen säger är att de vill ha allt det där – inte att de behöver det! Någonstans når man en gräns när det inte längre spelar någon roll att man faktiskt har råd till det – frågan är om det är rimligt! Jag tycker du framför kloka synpunkter kring what’s it all for! Status, lyxiga badrum, fräcka kök, etc. Var och en får prioritera som den vill, men personligen har jag inte tid att ligga i badet nämnvärt ofta (öh,vi har inget badkar men du förstår vad jag menar) och maten smakar lika bra i vårt IKEA-kök. Det har gått åtta år av finanskris och det har förändrat hela vårt samhälle. Köksföretag, byggföretag, mäklarbyråer har blivit en påverkansfaktor liksom Facebook och Instagram driver på människor att hela tiden jämföra!

Detta är ganska lösryckta tankar och jag vet inte egentligen vad jag vill säga men jag tänker att bland alla de där sakerna som man vill ha (jag vill ha en BMW t ex) finns det saker som är viktigare än andra. Det skulle t ex kunna vara att bo nära skolan eller ha cykelväg till jobbet. Om man identifierar dessa kan man också lösa de problem/utmaningar som är viktigare än andra. En reflektion jag hade var att för den insatsen du skrev om, skulle du kunna köpa en lägenhet i en bostadsrättsförening i närheten av skolan, föreningar med synnerligen god ekonomi och som ger er lite frihet och som tar er närmare skolan.

Samtidigt erbjuder det er möjlighet till ett stort mått av ekonomisk frihet då ni i princip inte skulle behöva några lån! Och tro mig, att vara skuldfri är en ambition som är klok och som endast ett litet antal människor har. Jag brukar säga att person med tillgångar om 6 000 000 kr och skulder om 6 000 000 kr är inte rikare än den med tillgångar om 600 000 och skulder om 600 000 – kanske snarare tvärtom.

Avslutningsvis, som en gammal kollega brukade säga till mig. Det är tur att vi alla är vuxna och kan fatta våra egna beslut. Och det är det men det är inte fel att som du/ni reflektera inemellan kring vad det är som driver egentligen.

Relaterade artiklar

• Det var enklare när banken sa nej... - Personlig reflektion om husköp, bostadsbubblan och svårigheten att inte göra som alla andra...

Jag har skrivit om mina duster med banker många gånger här på bloggen. Den mest uppskattade artikeln är nog den från 2012 där jag beskriver min kamp för att få till ett lånelöfte och får 7 nej på rad:

• 7 nej senare.... - En sann historia om en förhandling med banken om att låna pengar till ett litet hyreshus

Den maniska fasen

De senaste två åren har jag och Caroline pausat vårt bostadsletande av flera anledningar. Den ena anledningen var att Freja blev 3.8 år, den ålder på första barnet då flest par skiljer sig i Sverige, en utmaning som vi också hamnade i. Den andra anledningen till pausen är att jag fortfarande (ja, jag är envis) efter 10 år tycker att den svenska fastighetsmarknaden är galet övervärderad och inne i en manisk fas.

Utan att gå in för mycket på diskussionen kring bostadsbubblans så skrev bloggrannen Flute en ganska intressant artikel på ämnet bara för någon vecka sedan. I den ena artikeln presenterar han följande bild:

Om inte det pekar på en bubbla, så vet jag inte vad som skulle göra det. Vi hade inte riktigt råd att köpa en bostadsrätt när vi tog examen 2005, när vi hade råd runt 2008-2009, så trodde jag att att det skulle spricka. Vi trivdes i vår lägenhet och kände just då inte att det var någon ko på isen och valde att bo kvar. Sedan dess är det ju bara att kolla utvecklingen. Det är ju inte som att jag har haft lite fel. :-)

Oavsett, istället för att hoppa in i en beskrivning av ovanstående diagram och argument, rekommenderar jag Flutes två artiklar:

• Bostadsrättspriser ännu mer maniska
• Den maniska fasen

Äntligen hade vi samsyn med banken

Tillbaka till ämnet. I alla fall, vi har haft som mål att flytta i sinom tid till ett hus i närheten av Frejas kommande skola. Dock råkar den ligga i ett av Malmös dyrare bostadsområden där husen sällan har ett utgångspris i dagsläget under 5-6 miljoner. När vi var på banken för 1-2 år sedan och bad om lånelöfte så var det nästan alltid en kamp och det gick sånär att få dem att gå med på det – särskilt eftersom jag haft varierande inkomster med tanke på att jag driver bolag.

Oavsett, i början av april var vi på banken igen eftersom där kom ut ett hus som vi ändå gillade. Jag bokade möte, vis av tidigare erfarenhet såg jag till att boka möte med både min företagsrådgivare och en privatrådgivare. Jag skickade dem underlag om både företagens ekonomi och vår privata ekonomi. Mötet gick bra och det slutade med att vi gick därifrån med ett lånelöfte på drygt 9 000 000 kr. Även om jag hade räknat på det och tänkte att det var häraden, så blev jag positivt överraskad. Det är en sak att tro det och en annan att få det bekräftat. Vi gick därifrån glada och firade lite – äntligen samsyn.

Räkneexempel på ett hus vi tittade på

Så långt så bra. Vi tittade på huset gillade det och funderade länge om vi skulle lägga bud. Jag tog fram mitt favoritprogram Excel, och började räkna. Jag utgick från följande antaganden:

• Pris på huset: 9 000 000 kr
• Kontantinsats: 2 250 000 kr (=25 %)
• Lånet blir således: 6 750 000 kr
• Drift per månad: 3 500 kr

Notera att då är ändå kontantinsatsen relativt hög, inte 15 % utan 25 %. Det gör att jag ”bara” behöver räkna med 1 % amortering per år i enlighet med det kommande amorteringskravet. Det är ändå något som Swedbank redan har infört som policy. Jag har även bortsett från engångskostnader såsom lagfart, pantbrev och ett visst iordningsställande. Då ger det följande uträkning:

Det vill säga att om vi skulle köpt huset idag, fått 1.6 % ränta så skulle vi betalat:

• 9 800 kr per månad i boendekostnad
• 13 300 kr per månad om vi inkluderar amorteringen

Jag räknar amorteringen separat eftersom det inte är en egentlig kostnad, utan det minskar skulden och ökar därmed det egna kapitalet. Det påverkar däremot i allra högsta likviditeten per månad eftersom pengarna ska ju defacto ändå ut.

Jämfört med den hyra som vi har på drygt 7 700 kr så är det ju en marginell förändring till 9 800 kr/mån om vi utgår från att vi styr om de 5 625 kr i sparande från fonder till amortering. Lägg till att vi får:

• över 200 kvm hus,
• trädgård på 1 000 kvm
• ett av Malmös bästa lägen
• garage etc.

Det känns ju som ett klockrent beslut.

Det är nu det blev jobbigt…

Eftersom jag som sagt gillar Excel, så fortsatte jag att laborera lite med min fil och lade in följande scenarion:

• Räntan ökar till 4.5 % som är nära den historiska genomsnittsräntan
• En extremökning till 7 % ränta (det som banken räknar man ska klara av)
• Slopat ränteavdrag

Det gav följande tabell:

Det är nu det blev jobbigt. För räknar jag på ett, enligt mig, inte alltför orimligt scenario på ett par års sikt där räntan går upp till 4.5 % men med bibehållet räntavdrag, då pratar vi inte längre en boende kostnad på 9 800 kr/mån utan 21 219 kr/mån och med amorteringen så är det 26 844 kr som ska ut – varje månad.

Plötsligt stod inte valet mellan 200 kvm + trädgård för 9 800 utan 21 000 kr per månad. Vi pratar alltså nästan 130 000 kr mer per år i boendekostnad. Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är det en väldigt stor skillnad. Det är nu som jag började oja mig. För den svåra frågan som dyker upp för mig är:

• Är det boendet verkligen värt 130 000 kr mer per år?

Nu är ju inte räntan 4.5 %, utan 1.6 %, men frågan är om jag är beredd att ta den risken. Jag tänker att 130 000 kr per år, det är både en, två och tre resor per år. Det är skillnaden mellan att ha en god ekonomi med stora marginaler och inga marginaler överhuvudtaget. För mig blev det till syvende sist en fråga om min upplevelse av frihet som är oerhört viktig för mig.

Vi valde att hoppa av budgivningen (ägaren borde vara glad då de fick minst 300 000 kr extra på grund av våra initiala bud) för till slut kunde jag inte förmå mig att ge upp friheten. Jag tyckte helt enkelt inte att det var värt risken.

Det var enklare när banken sa nej…

När jag dessutom pratade om det med min coach Moa, kunde jag inte ens få fram några vettiga argument för att jag ville ha huset. Det enda som kom fram var, enligt mig fåniga anledningar,

• Vi borde ha ett hus med tanke på var vi är i livet
• Det ligger nära Frejas skola
• Det skulle vara trevligt att ha middagar / möten hemma
• Jag vill visa folk att jag kunde

Inte direkt något som jag värderar till den ekonomiska risken som vi i så fall tar. Särskilt den sista anledningen var den som förvånade mig mest. Särskilt eftersom jag själv blev lite förvånad över den. För, allvarligt talat – vad är det jag känner att jag har att bevisa? Och för vem? Dessutom tror jag typ efter första veckan skulle den vara borta och det skulle kännas ganska tomt.

De andra två anledningarna är ju egentligen inte anledningar heller. Man kan åka ganska mycket taxi för 10 000 kr i månaden, middagar har vi redan hemma och de få möten jag har hemma kan jag hyra konferensrum centralt för. Barn har ju överlevt att växa upp i lägenhet också och det är ju inte direkt att det går någon nöd på oss på våra 100 kvm relativt centralt i Malmö.

Ändå dyker känslan och frågan upp nu när huset inte längre är på Hemnet – var det fel av oss att släppa det?

Det är när jag tänker vidare på frågan, inser att ett hus egentligen är två telefonsamtal bort och att allt är upp till oss, som jag tänker att det var mycket enklare förra året, när banken tog beslutet åt oss och sa att vi inte kunde.

Inte ens tagit hänsyn till bostadsbubblan

Notera att jag i ovansteånde resonemang inte ens har tagit hänsyn till en eventuell värdeminskning på grund av en brusten bostadsbubbla. Jag kan tycka att det är rimligt eftersom värdet påverkar inte lånen. Dessutom kan banken idag inte säga upp lånen, som de kunde innan 2014, om värdet på huset är mindre än de totala lånen.

Skulle jag däremot vara korrekt så behöver man ta hänsyn till det också. Där är ju olika åsikter om hur stor bubblan är och hur långt ner det kommer falla vid en evenutell korrigering. Bengt Hansson, expert på Boverket, brukar prata om mellan 18 – 35 %. Tittar man på historisk data så brukar en korrigering ske ner till nivå för reallönerna, vilket i Sveriges fall borde innebär korrigeringar på mellan 40 – 60 %. Jag tror att sanningen ligger någonstans mitt mellan – men det är oavsett det läskigt.

Ett prisfall på 35 % skulle i fallet ovan innebära nästan 3.2 miljoner kronor. Eller 350 000 kr per miljon. Det minskar värdet väldigt snabbt. Nu sker ju inte en bristning över en natt, utan snarare över en tidsperiod på ca 3-5 år. Vi pratar då om en värdeminskning utöver totalkostnaden på ett par hundratusen kr per år. Det är mycket pengar.

När Finansinspektionen släppte sin rapport om hushållens skuldsättning i Sverige 2013, visade de att i ett stresstest är prisfallet blev 30 % så blev 56 % av den svenska befolkningen överbelånad. Av någon anledning var den datan inte med i den senaste rapporten från FI nu i april, utan då redovisade man bara andel låntagare med över 85 % belåning. Jag har mina misstankar om varför.

Årets bolåneundersökning visar att den genomsnittliga skuldkvoten för hushåll med nya bolån ökade från 387 till 406 procent mellan 2014 och 2015. Hushållen lånar alltså allt mer i förhållande till sin inkomst, och det beror till stor del på att bostadspriserna stigit klart snabbare än hushållens inkomster.

Men det är inte ovanligt med skuldkvoter som är högre än så och andelen hushåll med en skuldkvot mellan 450 och 750 procent har ökat stadigt sedan 2011.
Den svenska bolånemarknaden, 2016

Det betyder att förutom ovanstående risk att den månatliga totalkostnaden ökar, så tar många risken att deras bostad kommer att falla i värde. Så länge man kan betala räntorna kommer man att få bo kvar. Men det man riskerar är att man ”låser” in sig i bostaden. Man kan kommer inte ha råd att sälja på grund av restskulderna man kommer att dra med sig och den månadskostnaderna kommer effektivt att förhindra semesterresor och annan ”lyx”-konsumtion. Jag är personligen rädd för att jag i en sådan situation inte hade tyckt att det är värt det. Men det är för att jag värderar just frihet väldigt högt, det är en av mina absolut viktigaste värderingar.

En parentes här – för bostadsrätter tror jag att situationen är än värre. För det första så äger du inte ens din bostadsrätt, utan du har bara en rätt att bo där. För det andra är ofta bostadsrätten belånad två gånger. En gång av dig och en gång av föreningen. Det innebär att när du får ökade räntekostnader så får även föreningen det. Det i sin tur innebär att avgiften på bostadsrätten med stor sannolikhet kommer att öka, vilket i sin tur spär på prisfallet ännu mer. Blir det riktigt illa så sitter man bokstavligt talat i knät på sina grannar.

Slutgiltig reflektion

En annan reflektion som jag har tänkt på de senaste dagarna är hur svårt det här måste vara för andra. Jag är ändå insatt, jag tycker det är roligt att räkna och laborera med Excel och jag har engagerat mig i debatten om bostadsbubblan. Samtidigt så känner jag verkligen den här dragningskraften, ”jag har möjligheten”, ”det är inte så mycket pengar (idag)”, ”alla andra gör det” och så vidare. Jag är verkligen nära att trilla över kanten. Hur svårt måste inte det här vara för en ”vanlig” person?

När jag pratar med folk, så är min upplevelse att man gör precis som jag, man kollar hur mycket man maximalt kan få låna och sedan kollar man i den prisklassen. Det märks ju inte minst i alla fall på Malmös bostadsmarknad där huspriserna inte är linjära utan har tydliga hopp baserat på vilka löner folk har. Det är det som gör att de flesta hus i Malmö ligger i intervallet 2 – 3 Mkr, 4.5 – 6 Mkr och över 7.5 Mkr. Det hänger tydligt ihop med löner hos en familj på 2 x 25 000 kr, 2 x 35 000 kr och 2 x 50 000 kr eller över. Det bekräftas även av min anekdotiska erfarenhet av visningar. På hus upp till 6.5 Mkr så är där många människor med flera öppna visningar. På hus över 8 Mkr så är det nästan alltid privata visningar och väldigt sällan fler än 2 som lägger bud.

Jag har verkligen empati med andra människor i den här frågan. För om jag tycker att det är här klurigt, så tror jag faktiskt inte att jag är ensam om det. Dessutom har jag turen att ha människor kring mig som jag kan resonera med i ekonomiska frågor, men tänk om man inte ens har det. Då tror jag att det är väldigt enkelt att bara göra som alla andra gör. Sedan står man där en dag med en villa, volvo, vagga och vovve och frågar sig, hur gick det här till? Ville jag det här, egentligen?

Det känns som att just nu är i alla fall beslutet hyfsat landat att pausa boendeletandet. Sedan får vi se om ett tag om jag plockar upp bollen igen. Just nu känns det inte akut och jag upplever inget behov av att utsätta mig för ovanstående process i närtid igen. Dessutom är jag naiv(?) nog att tro att tiden just nu talar för mig. Jag tror ju på att på sikt borde priserna sjunka och det ger mig också tillfälle att spara ihop mer pengar.

Kommer inte fallet så gör det inte så mycket, för jag försöker ändå inte se på boendet som en investering, utan snarare som en konsumtion. Även om prisfallet skulle komma så räknar jag inte med att tjäna pengar på boendet, i alla fall inte över tid. Men som sagt, jag har ju haft fel i snart 10 år och jag har säkert fel även denna gång. :-)

Relaterade artiklar

• 7 nej senare.... - En sann historia om en förhandling med banken om att låna pengar till ett litet hyreshus
• Intervjuad i Sydsvenskan kring mitt val att bo i en hyresrätt - Fördjupning och kommentarer till artikeln publicerad i SDS 2014-07-24
• Om bostadsbubblan spricker - Intervjuad av boplats i Göteborg och sammanfattning av senaste tidens nyheter
• Bostadsbubblan - en sammanfattning och debatt i SVT - Jag debatterar bostadsbubblan i SVT Debatt ikväll kl. 2200 på SVT1
• Reflektioner på min artikel "Har vi en bostadsbubbla i Sverige?" - 13 goda råd och tips när man ska köpa ett boende idag.
• Nej, bostadsbrist förklarar inte bostadsbubblan... - Intervjuad i Aftonbladet Morgon TV-sändning om bostadsbubblan tillsammans med Swedbanks privatekonom
• Har vi en bostadsbubbla i Sverige? - En fördjupning till min debattartikel i Metro idag med argument för och emot bostadsbubblan
• Har vi en bostadsbubbla i Malmö? - Rekordpriser på 37 700 kr per kvm på Dammfri...